Ja ni det blir sällan som man har tänkt sig. En söndag morgon skulle Roine åka till Norge. Jag gick och hade lite "små-ont" men trodde i min vildaste fantasi att det var sk förvärkar. Roine var lite skeptisk för han såg att jag hade ont och frågade typ fyra gånger om han verkligen skulle åka iväg till Trondheim på jobb i 14 dagar. Jag sa att det var väl klart och att det kunde dröja fram till den 29 oktober tills det var dags om det var så (hade tid för planerat snitt då).
Jag ringde dock till förlossningen direkt efter att han hade åkt för att höra om de trodde att det var värkarna som satt igång samt om det var slemproppen som lossnat med tanke på de rikliga vita och blodiga flytningarna jag hade på morgonen men det kunde de så klart inte svara på. Troligen inte svarade de........ Det kunde vara flera dagar eller veckor kvar tills det var dags. Jag var lite hormonstinn och lättgråten men bet ihop och gick in och lekte med Ida igen. Vi for till mamma för att få lite sällskap och jag fick lite avlösning för nu var det tungt att vara ensam med en lekfull och uttråkad 3-åring. Mamma och CH skulle bort så vi tog en tur i bilen. Det var smärtsamt men det gick att köra bil. Kraftiga förvärkar, bäst att åka hem. Bensintanken var nästan tom, jag tänkte att jag kanske borde tanka ifall... men det orkade/ville/kunde jag inte utan åkte raka spåret hem. Ida hade somnat i bilen.
Väl hemma fick jag in Ida med viss möda. Jag började laga potatismos på Blå kongopotatisar, det gjorde ont. Jag tyckte det kom så regelbundet så jag hivade fram min I-phone och appen Värktimer och började kolla hur tätt det var på given. 5 minuter. Lika bra att ta en Alvedon och lägga mig lite, sagt och gjort. Det blev nu 15 minuter emellan. Ida satt bredvid mig på madrassen på golvet (eftersom jag inte längre kunde sitta i soffan p.g.a min stora mage mm). Hon frågade om mamma var bajsnödig som hade ont i magen. Jag ringde en bekant som brukar vara här i Vansbro på helgerna och som åker tillbaka till Falun på söndag kväll, men hon var redan hemma och glad var hon för det, hihi. Jag ringde min kära granne och förberedde på en ev. körning till Falu las men bad att få återkomma om en timme ifall det lugnade ner sig. Hon blev lite nervös, men inte jag för jag hade ju bara förvärkar. Grannen tyckte det var lite väl regelbundet för det, men jag hörde inte på det örat. Jag var döv. Jag ringde självklart också Roine som precis kommit fram till Trondheim och som letade parkering. Jag sa att det kanske var något på gång och att vi skulle avvakta lite. Det var lika bra att han stannade tills jag visste mer. Jag tror han också blev lite nervös eftersom han gjorde en felparkering och hann få böter...
Jag väntade men det blev inte bättre, jag ringde förlossningen som tyckte att det var idé att komma in och kolla upp om det var kraftiga förvärkar eller om det hade dragit igång. Mamma ringdes in som barnvakt och grannen som chaufför. Jag hann knappt duscha förrän de båda var här. Den ena stirrigare än den andra. Jag, jag var cool (tyckte jag själv i alla fall). Vi plastade in sätet för säkerhets skull och drog mot Nås där vi fick lov att tanka eftersom jag inte gjort det tidigare. Sen vidare till Falun. Smärtorna kom tätare och tätare, från 13 minuter ner till 5 innan vi var framme. Jag var orolig att grannen skulle åka fast i en fartkontroll, hon hoppades på det för då skulle polisen få vara Escort in till lasarettet påstod hon. Sista milen trodde jag inte längre att det var förvärkar för nu var det 5 minuter emellan 45 sekunders värkar och de var intensiva. Jag blev avsläppt vid entrén och tur var väl det för när värkarna drog igång var det svårt att gå. Väskan som jag packat lämnades i bilen för jag var fortfarande lite inne på att bli hemskickad. Kanske.
Vi hittade fram till förlossningen och blev insläppta av en snorkig barnmorska som tyckte att jag såg lite spänd ut!? (Tror jag det). Jag frågade vad som skulle hända och hon svarade kort att jag skulle nog föda barn. Snacka om att man kan bli lite surmulen vid ett sånt svar!! Hon hade inte ens läst journalen så hon visste att jag hade ett planerat snitt inbokat och att barnet låg i säte!! Jag fick en tablett för att stoppa upp ev. värkar och sen kom en ung manlig läkare in och inhämtade lite information från mig. Det kunde handla om snitt nästkommande idag och i akut fall under kvällen. Han bad barnmorskan att känna om jag hade öppnat mig något och hon fick då nästan in hela handen så att säga. Jag var öppen ca 6 cm. Shit också, snuvad på bedövning den här gången också!! Hon kände små fötter vid "exit" och hinnorna var intakta så nu blev det bråttom. Grannen fick springa ut och hämta in väskan så att kameran kom med, ja hon också för den delen. Jag ringde Roine och talade om att nu blev det åka av. Han fick alltså göra en retur direkt och han skulle alltså INTE hinna fram. Grannen fick rycka in. En garvad sjuksköterska i sina bästa år. Ganska nervös skulle jag vilja påstå men hon gjorde ett enastående jobb som "stand in". Hon påpekade glatt att hon var granne och god vän, så att ingen skulle missförstå situationen. Det är ju rätt vanligt numer med regnbågsbarn, ni vet =)
I vecka 37+1 klockan 21,39 blev vår lilla prinsessa Ellen förlöst med ett akut kejsarsnitt. I det tidigare inlägget kan ni se båda våra prinsessor, Ida och Ellen.
Klockan 06:00 kom en trött men mycket stolt pappa Roine in på BB. Gissa om han sov tungt. Slutet gott, allting gott.
Efter några års uruselt bloggande tycker jag att jag har kompenserat en del genom detta lååååååååånga inlägg. Jag lovar inget bestämt men ska försöka uppdatera liiiite oftare för ni är ju många som är in varje dag trots avsaknad av nya inlägg. Tack och bock för det.
Gravkilona 16 stycken för att vara exakt, var borta på 6 dygn. Efter två veckor hade jag gått ner totalt 25 kilo så jag blev alltså 9 kilo lättare än innan jag blev gravid. Dock har två av dem kommit åter nu när vikten har stabiliserat sig men snacka om omställning i kroppen. MYCKET vätska var det, tro mig.
/Ann
