Ängeln i rummet
Det kom en ängel in i vårat liv, tänk att vi väntat så länge på detta. Eller väntat och väntat, det var ju inte en frivillig väntan men det var nog en mening med det också, för vi fick ju vår IDA och hon är värd att vänta på.
Jag kan sitta i timmar och bara se henne sova, så liten och fin och så ovetandes om allt som rör sig runt omkring. Hon äter och sover mest och i morse sov hon ända tills åtta, hon är ett mirakel. Efter kl. åtta så var hon pigg och förnöjd, riktigt med i blicken också, så vi passade på att ta bort blöjan och lufta stjärten, äta och sen ta ett härligt bad!?! (Vet inte om hon njöt direkt men när vi var klara så var hon nöjd). Ida var vaken i 1 ½ timme vilket är vakenhetsrekord hitintills, i det 3½ dyngs långa livet. Det känns som om Ida varit här mycket längre än så men det är inte mer. Efter att ha varit vaken så länge tog hon en lång tupplur i barnvagnen utan blöja så att den röda och varma stjärten fick hämta sig, när hon vaknade tog pappa upp henne och hon kissade på hans mage så den också blev varm o go.
Tänk att få borsta håret på sin lilla fia redan från starten, det är häftigt. När jag får möjlighet så ska jag införskaffa en sån där härlig liten hårborste för babyhår, idag fick hon låna min och den var kanske i största laget... MÅSTE ha en egen!!
Att åka hem tidigt från BB var nog på gott och ont, mest gott så klart då det var himla skönt att komma hem! Men trots viljan att träffa alla så var gårdagen en jobbig dag men lite chans till vila och återhämtning, därför har vi nu satt in lite mer egentid till lilla Ida så vi lär känna varandra i familjen först och främst, det är ju trots allt en liten främling som flyttat in i vårt hus.
Mitt opsår kändes inte så skönt igår kväll och turerna i och ur sängen blev påfrestande och idag har jag ganska ont igen. Fötterna poppade upp igår igen och de är väldigt svullna till min stora besvikelse så nu lyssnar jag på kroppen och vilar!!
Lilla Ida (och jag) börjar få till tuttningen på mina meloner (på ett mycket mer bestämt och smärtsamt sätt än tidigare), det kommer dock väldans lite mjölk men skam den som ger sig!! Jag är riktigt målmedveten och brukar få till det som jag vill, så det vore väl själva f.n om inte Fru Bergström ska kunna amma sitt efterlängtade barn till sist också.
P.s nu vet jag vad ni menar med hormoner, gråt efter förlossning mm: been there done that, fast mest är det tårar av lycka (och p.g.a av brist på sömn)!! <3
Jag kan sitta i timmar och bara se henne sova, så liten och fin och så ovetandes om allt som rör sig runt omkring. Hon äter och sover mest och i morse sov hon ända tills åtta, hon är ett mirakel. Efter kl. åtta så var hon pigg och förnöjd, riktigt med i blicken också, så vi passade på att ta bort blöjan och lufta stjärten, äta och sen ta ett härligt bad!?! (Vet inte om hon njöt direkt men när vi var klara så var hon nöjd). Ida var vaken i 1 ½ timme vilket är vakenhetsrekord hitintills, i det 3½ dyngs långa livet. Det känns som om Ida varit här mycket längre än så men det är inte mer. Efter att ha varit vaken så länge tog hon en lång tupplur i barnvagnen utan blöja så att den röda och varma stjärten fick hämta sig, när hon vaknade tog pappa upp henne och hon kissade på hans mage så den också blev varm o go.
Tänk att få borsta håret på sin lilla fia redan från starten, det är häftigt. När jag får möjlighet så ska jag införskaffa en sån där härlig liten hårborste för babyhår, idag fick hon låna min och den var kanske i största laget... MÅSTE ha en egen!!
Att åka hem tidigt från BB var nog på gott och ont, mest gott så klart då det var himla skönt att komma hem! Men trots viljan att träffa alla så var gårdagen en jobbig dag men lite chans till vila och återhämtning, därför har vi nu satt in lite mer egentid till lilla Ida så vi lär känna varandra i familjen först och främst, det är ju trots allt en liten främling som flyttat in i vårt hus.
Mitt opsår kändes inte så skönt igår kväll och turerna i och ur sängen blev påfrestande och idag har jag ganska ont igen. Fötterna poppade upp igår igen och de är väldigt svullna till min stora besvikelse så nu lyssnar jag på kroppen och vilar!!
Lilla Ida (och jag) börjar få till tuttningen på mina meloner (på ett mycket mer bestämt och smärtsamt sätt än tidigare), det kommer dock väldans lite mjölk men skam den som ger sig!! Jag är riktigt målmedveten och brukar få till det som jag vill, så det vore väl själva f.n om inte Fru Bergström ska kunna amma sitt efterlängtade barn till sist också.
P.s nu vet jag vad ni menar med hormoner, gråt efter förlossning mm: been there done that, fast mest är det tårar av lycka (och p.g.a av brist på sömn)!! <3
