Historier och bilder från min första (& sista P&L festival)...
Efter att ha varit på Jula och införskaffat ett stödben åt Christers lasbil (och som vägde mucho mucho och dessutom glömt resten av grejorna jag handlade där inne men som låg kvar), så fick vi nys om att entrén var flyttad till den sk Ringen. Därför tog vi bilen och drog oss närmare och det var stora problem att hitta en endaste ynka parkering åt PFS! Men skam den som ger sig, vi hittade en "p-ruta" bakom en grushög i närheten av Tunahuken och sen bar det iväg! Fyllda av förväntan: alla tre; Kent, Anki och je!
Folket strömmade dit och jag tror att alla ville se DiLeva som precis börjat spela, för det var fullsatt så vi kom inte in i lokalen och såg därför inte en skymt av honom på hela kvällen *snyt*
Men en som endast verkade ha kommit för DiLevas skull var denna kille i kafktan, pannband och sandaler!
Redan vid entren mötte vi på Vansbrofolk så vi kände oss nästan som hemma....
Området var STORT!!!!!!! Vi fattade nog inte den första timmen h u r stort det var... men när de öppnade upp ner till stan insåg vi snabbt vidden av promenadvägen vi skulle vandra fram och åter på, hela kvällen och halva natten! Det var stånd (matstånd alltså) överallt och Amnesti och tröjtryckare och försäljare av både det ena och det andra!
Folk var glada och vi såg inte ett slagsmål på hela kvällen, men däremot flera personer som vakterna fick ta ut (smått med våldsgrepp) från öltälten!
Det bästa med festivalen i mitt tycke var stånden, vi provade två: Taco och kebab!
Taco var klart bäst!!! Synd jag inte hade fler magar då hade jag kunnat provat en våffla, vildsvinskebab, älgkebab, langos, calzone, pizza, pommes med sås, hamburgare, korv, ja you name it! Men magen var rätt full efter två påfyllningar under kvällen, tro mig!
Erina Danielsson gick vakt och hade tagit på sig det ärofyllda uppdraget att stå vakt vid Volbeats signering och se så tråkgit det ser ut.... *hungry eyes* trallalallalalall..... hon fick ej fota eller be om autograf, men det fick jag: hoppade dock på autografen!
När vi åkte till radion så sände de från festivalen på P4 och då sa de att det var relativt tomt i öltälten men senare på kvällen ringlade kön väldigt låååång.
A Camp spelade nere på stan och för att kunna se en glimt av bandet så var de 34 meter långa tv monitorerna guld värt, för vi trängde oss inte direkt längst fram.
och nu förstår jag att ni sitter och tänker: -hur gör man när man behöver uträtta sina behov, är det busken som gäller eller?? Nähä, det är bara att krypa in i en bajamaja!! Mumma siddu, hä löft in tårta i döm da int´.
Några kändisar som vi sprang på var:
Dan Karlsson
Partyprinsessorna Camilla Lindström och Christina Haltiner varav Christina hade dammat av sin gamla Mötley Crüe jacka från 1984
De här två festprissarna rockade loss på Trocadero och hade mest hemlängtan *gamla tokor ger sig ut från Vanå på det där sättet*
Många hade sina barn med från spädbarn till tonåringar, vi såg en unge kräkas flera gånger och han var helt slut men pappa och mamma de SKULLE se mera! Enl. mig: katastrof och synd att se! Jag menar vad har en 2, 3,4 åring osv för nöje i att stå där en hel dag/kväll med peltors hörselkåpor i jättehög volym? Det fanns ju för sjutton inte ens en karusell, men alluminiumballonger förstås, jaha: det var därför de drog med ungarna..... *ironisk*
Det var inte lite folk där men här kan ni få se en ynkaste ynken liten bråkdel...
Tänk vad mycket olika människor det finns, ingen är den andra lik (förutom alla tonårstjejer som ser ut att vara stöpt i samma form), och nästan ingen har lika kläder heller. Det fanns allt från jättestora människor till size zero eller minusstorlek... jag kände mig rätt liten ibland och ganska biffig andra gånger beroende på vem vi mötte!
På stan var det rätt öde!
men inne på området var det folk överallt, till och med uppe i träden...
När Mötley skulle till att börja spela så vallfärdade folk i en ständig strid ström, det tog aldrig slut på folk: helt otroligt! De spelade från en scen som var störst i Sverige och det gick in cirka 30000 pers!
När allt var slut och vi hittat varandra i vimlet igen traskade vi hem genom stan.... nej inte riktigt men mot bilen och sen var det bara 9 mil hem, det ljusnade och det var en trevlig hemresa som gick fort, men lagligt! Vi såg inte ens en älg...
Snipp snapp snut så var denna festivalsaga slut!
Med facit på hand och då jag sett på alla bilderna så var det ju faktiskt trevligt också men det var en lång, LÅNG kväll! Fötter och äggstock ömmade men ändå, ett minne till att lägga i den överfyllda hjärnan; hur ska resten av livet få plats där uppe??
